Att säsongen 2015/2016 skulle bli så omtumlande på så många sätt och vis var svårt att sia om på förhand. Den här säsongen innehöll verkligen allt. Mängder av mål, mängder av segrar,  en fantastisk seriefinal som visade att Varla IBK är att räkna med men där allting slutade i ett bittert nederlag i Division 1-kvalet mot Stenungsund. Det finns dock många minnen från året och vi skall nu försöka lotsa er igenom HELA den gångna säsongen, hela vägen från den första försäsongsträningen till de sista nalkande kvalsekunderna i Aranäshallen. Häng med!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Innan vi tar oss igenom årets säsong så vill vi ge er en återblick av vad som hände ifjol.

Säsongen 2014-2015 var inofficiellt tänkt som ett år där Varla skulle "spela av" ännu en säsong. Klubbens herrlag hade aldrig varit i närheten av något som kallas toppstrid i Hallandstvåan och inte var det heller tänkt att 2014-2015 skulle bli något år där det skulle krigas om medaljer. I september 2014 hade vi knappt fullt lag på träningarna och samtidigt skulle ett nytt spelsystem övas in och det var minst sagt rörigt under säsongsuppladdningen. Inte heller hade vi någon slags försäsongsträning, vilket gjorde att vi inte hade några speciella förväntningar på säsongen, även om vi givetvis hoppades på ett stabilt år. Träslövsläge och Warberg var på förhand storfavoriter till att blanda sig i guldstriden och det var ingen som räknade med oss. Dessutom var resultaten på försäsongen inget vidare för oss. Men sedan hände något. Vi lyckades hitta en väg att vinna derbypremiären mot Onsala. Vi krigade ner Warberg några omgångar senare i en minnesvärd tillställning. Vi spelade stundtals ut "hypade" Träslövsläge någon vecka efter Warbergsvinsten. I takt med de positiva resultaten så ökades också vårt självförtroende och tron på vad vi höll på med. Vi var på väg att knäppa alla "experter" på näsan och göra det "omöjliga" och för en stund så ledde vi även Hallandstvåan. Motståndarna började få respekt för oss och vi kände att vi hade hittat vår grej, och det funkade. Träslövsläge skulle dock höja sig väsentligt och skulle så småningom närma sig i tabellen för att med bara ett par omgångar kvar gå förbi. I slutet av säsongen, när det gällde som mest, så hade vi inte det "lilla extra" som behövdes för att "sno" förstaplatsen från Kimmo Eskelinen och Co i Läjet.

 

Vi slutade tvåa i serien och givetvis var det i stundens hetta väldigt bittert och tungt att vi inte nådde hela vägen fram, särskilt då vi hade 3-0 i den avgörande matchen mot Läjet. Men när röken väl lagt sig kunde vi konstatera att vi hade gjort en säsong över förväntan. Vi kände att det fanns mer att bygga vidare på. Det fanns så mycket förbättringspotential på mängder av olika fronter att vi började tänka ett steg längre inför den här säsongen.

Vi SKULLE nu upp i Division 1. Vi kände att vi som lag var redo att ta detta stora steg. Nu handlade det om att få med hela laget på den här resan. Att få alla att förstå vad som skulle krävas för att lyckas.

 

Vi tar oss tillbaka till den där regniga dagen i början utav maj 2015. Ett stort gäng, varav ett 20-tal seniorer tillsammans med ett antal juniorer, samlades på Forsgården för att dra upp mål och riktlinjer inför den kommande säsongen. För första gången någonsin (vad undertecknad förstått) skrev samtliga som var närvarande på ett kontrakt som innehöll regler, förpliktelser och allt vad det kunde vara. Bara det var ett stort steg mot en proffsigare tillvaro. Kontraktet angav också det viktigaste av allt, att den som skrev på skulle kriga med blod, svett och tårar för att göra sitt yttersta mot vårt mål, att nå Division 1.

 

Direkt efter vårt givande upptaktsmöte gav vi oss ut i skogen och Adam satte ribban omedelbart med ett hårt och intensivt pass. Och så skulle det fortsätta i tre månader framöver. Två rena fysträningar kombinerat med ett pass som innehöll alltifrån fotboll, streetbandy, löpning och basket. Många kan nog undra varför man tränar såpass mycket när man "bara" ligger i Division 2. Well, undertecknad skall inte ljuga. Med facit i hand så hade vi knappt behövt träna fys eller ens innebandy för den delen, vi hade troligtvis gått segrande ur många matcher ändå. Men vi försökte titta längre fram, mot en potentiell seriefinal, mot ett potentiellt kval, osv, osv.

Vi hade inför den här säsongen spetsat till truppen med Rasmus Idewald, William Edvardsson och Marcus Bergén. En grymt talangfull trio som hade alla förutsättningar att lyfta vårt spel än mer. (Senare skulle även den tidigare U19-landslagsmannen Ludvid Frivold-Hedenberg ansluta).

 

Närvaron under försäsongen var mer än godkänd, får man väl säga. Tillsammans med juniorerna var vi alltid åtminstone 15 spelare, vilket gjorde det lättare för våra spelande fystränare, Johan och Adam, att bedriva seriösa träningar. När sommaren mer och mer började lida mot sitt slut så började den efterlängtade inomhussäsongen närma sig. Vi hade under sommarperioden haft tillgång till hall under onsdagskvällarna, men dessa passen ägnades som sagt åt att framförallt bygga upp styrkan. Men ju närmare säsongen vi kom, desto mer började vi också bygga in innebandyn i våra pass för att sedan enbart gå över till ren innebandyträning i augusti. Men mitt under försäsongen, närmare bestämt i slutet av juli, så hade det nu blivit dags att testa vingarna och se vart vi stod någonstans rent spelmässigt. Och vad passade då bättre än...

 

Smögen Cup! Det hade blivit hög tid för den årliga och traditionella turneringen på bästkusten (ops, västkusten), och startfältet var minst sagt starkt överlag. Efter lottningen så stod det klart att vi skulle få möta Rosersberg (Div 2), IBF Göteborg (Allsvenskan) och Marstrand (Div 3). En tuff, men intressant lottning där vi såg stora möjligheter till att gå vidare från gruppen. En annan, och i många aspekter mycket viktigare anledning till att vi begav oss upp till Smögen var för att sammansvetsa laget än mer och att lära känna varandra ännu bättre. Lagsammanhållningen kan vara den stora skillnaden när allt skall avgöras i slutet av en säsong. Att vilja täcka ett skott för sin målvakt, att vilja ta den där jobbiga defensiva löpningen och att helt enkelt offra sig för sin lagkamrat kan vara skillnaden mellan vinst och förlust och rent hypotetiskt, skillnaden mellan Division 2 och Division 1.

 

Hursomhelst, förlust med 2-6 mot IBF Göteborg i inledningsmatchen var väl inget att säga om. Ett allsvenskt lag "skall" vi i normala fall inte kunna besegra, men siffrorna speglade absolut inte matchen. Ett gott tecken, alltså. Sedan passade vi på att vända på siffrorna i kvällsmatchen mot Marstrand, vilket gav oss själva ett bra läge för att kunna avancera till kvartsfinal och segern medförde också en fin känsla inför den stundande kvällen, som blev legendarisk på alla sätt och vis. Historierna dagen efter rev ner massvis med skratt och likadant fortsatte det under resten av helgen. Visserligen förlorade vi nyckelmatchen mot Rosersberg med 1-4 och missade slutspelet, men allt som allt var det en fantastiskt lyckad helg och säsongens stora kickoff var nu avklarad.

 

Vi klev nu in i augusti och framför oss hade vi tre intressanta träningsmatcher. FBC Sisjön betades av med 7-6 innan vi hämtade hem ett kryss från Sundahallen via 4-4 mot Stenungsund. Därefter väntade förmodligen det mest högkvalitativa motståndet som Varlas herrar mött i klubbens historia, nämligen Lindås Waves allsvenska lag, som i år hade en uttalad målsättning att nå SSL. Varla-ledning med 1-0 efter första 20 förvandlades så småningom till 3-8 efter att Lindås ryckt i slutperioden. Men någonstans kände vi att vi stundtals hängde med Lindås i tempot, vilket var givande för självförtroendet såklart.

 

Skönt att få en genomkörare inför det stundande Björnslaget, som precis som vanligt skulle komma att arrangeras ute i Lundbystrands fem fullstora hallar. Om cupen i Smögen mestadels var till för att umgås så var fokuset annorlunda i Björnslaget, där vi siktade på att nå så långt som möjligt. Och på tal om att nå långt i turneringen, för det gjorde vi sannerligen. Borås, Jönköping, Fristad, Marstrand och Partille besegrades innan vi gjorde helgens bästa insats i semifinalen mot Stöpen, där siffrorna stannade vid 6-1. I finalen väntade tunga IBK Vänersborg, med SSL-bekantingen Andreas "Ante" Johansson i spetsen. Vi fixar en tidig ledning, men faller sedan ihop och får se oss besegrade med 3-6. En sak man minns från helgen var att man var absolut helt slutkörd efter finalen. Fyra matcher på lite dryga sex timmar är mastigt, framförallt när man möter kvalificerat motstånd, men vi visade att vi är att räkna med inför den stundande tävlingssäsongen!

 

I seriepremiären väntade ett hett och uppsnackat derby mot Särö Seahawks som på förhand hade alla förutsättningar att bli intressant. Dels för själva matchen, men även för att landslagsmeriterade Martin Dahlgren dagarna innan hade skrivit på ett korttidskontrakt med Särö och han skulle därmed göra sin eftertraktade debut mot oss. Han lyckades göra två baljor, men vi gjorde 13. En mäktig rivstart på säsongen för vår del och allt snack runtomkring om att vi i Varla var överskattade mattades ut något. Premiärsegern lade grunden till ett stort självförtroende och av bara farten hade vi avverkat ytterligare sex lag, däribland Falkenberg och Sandö, innan det var dags för Movembermatchen mot Vinberg. En match där vi inte riktigt kommer upp i den nivå vi skall ligga på, samtidigt som Vinberg gick all-in och kom in "under skinnet" på oss och får oss ur balans. Med andra ord, vi drar på oss hela sju utvisningar i matchen och med nöd och näppe vinner vi med 3-2 inför en, som vanligt, bra publikskara. Minnesvärt från den här aftonen var bland annat att klubben samlade in 3500 kr till Movember Foundation, ett projekt som står upp för männens prostatacancer. All heder till hela klubben som samlade ihop en sådan fin summa. B-laget passade under samma helg på att mosa Division 3-favoriterna Onsala på bortaplan med hela 4-12. Harmonin i laget kändes nu på topp och för närvarande toppade vi både tvåan och trean och framtiden såg minst sagt ljus ut.

 

Vi fortsatte att demolera våra motståndare innan vi den 24:e november ställdes mot Division 1-laget Floda IBK i en träningsmatch hemma i Lindälvshallen. En match som vår coach Mikael Lindgren hade fiskat fram genom idel telefonsamtal till olika Göteborgsklubbar. Tanken med matchen var att få så högkvalitativt motstånd som möjligt inför den stundande seriefinalen mot Warberg som skulle spelas inom två veckor. Vi förlorade mot Floda med 5-6 (vi vann dock straffläggningen med 3-2) och någonstans kom besvikelsen fram över att vi inte lyckades vinna. För sämre än Floda, det var vi inte. Sista genrepet inför Warbergsmatchen var IBK Puma på bortaplan och vi står där för en av säsongens mest solida insatser och vinner med 13-2 i en av seriens bästa hallar. 

 

Samtidigt som vi hade forsat fram genom serien med 10 raka segrar så hade Warberg gjort detsamma. Dom hade smugit under radarn, kan man säga. Det var nu upplagt för en monstermatch, där det redan ett par veckor tidigare i sociala medier hade börjat spekuleras i olika slags resultat och potentiella utgångar av matchen. Lördagen den 5:e december var nu här och en stor förväntan låg i luften bland både spelare och publik. Åskådarna hade fyllt upp hallen redan 45 minuter innan nedsläpp och det var helt klart en speciell känsla att få kliva in i ett totalt knökat Lindälvshallen. Inramningen får högsta betyg men själva matchen då? Jo, där gör vi en slätstruken figur och förlorar med 7-10. Efter fighten så var i chock under ett par dagar. Vad hade nyss hänt? Hur fasen gick det här till egentligen?

 

Vi hade ett, kanske inte ett krismöte, men något liknande på träningen efter och diskuterade hur det kunde bli såhär. Vi hade egentligen inget att skylla på. Golvet i Lindälv var under all kritik, men det var ju samma för Warberg. Slutsatsen som vi kom fram till var att vi hade ”snackat upp” matchen alldeles för mycket och många hade känt sig toknervösa och det var något som syntes under matchen. Ingen ville ha boll och vårt sedvanliga anfallsspel var som bortblåst. Men nu fanns det bara en sak som gällde: Att glömma det här. Warberg var nu i förarsätet och det var nu dags att börja ta in deras försprång. Som man brukar säga, oftast är det bättre att jaga än att bli jagad.

Innan det välbehövliga juluppehållet så visade vi att vi inte gett upp serien på något vis genom att krossa Särö på bortaplan. Återigen gör vi 13 kassar på detta gäng men släpper den här gången in tre, vilket är mycket väl godkänt på bortaplan. Seriespelet skulle tas upp på nytt igen den 14/1, men innan dess hade Linkan ännu en gång ordnat ett högkompetent motstånd som skulle bege sig ner till Lindälvshallen för att träningsspela, nämligen IK Zenith. Ett lag innehållandes stjärnspelare som Henrik Qvist (f.d Pixbo Wallenstam), Rikard Alexandersson och Björn Lindqvist, för att nämna några. Med fyra minuter kvar är allt frid och fröjd då vi leder med 7-4 och dessutom spelar 5 mot 3. Men det som då hände var oacceptabelt, vi klappade ihop fullständigt. 7-4 blir till 7-8 innan slutsignalen ljuder och återigen var det en slags chock som lade sig som ett täcke över laget. Visserligen fanns det inga poäng eller titlar att spela om i den här matchen, men detta var något som absolut inte fick hända igen.

Nu väntade en vinter/vår fylld av tuffa bortamatcher. Falkenberg stod först på tur och efter en tät och intensiv match kunde vi resa hem med 8-5 i bagaget och hoppet om förstaplatsen levde vidare. Därefter vankades ett derby mot Sandö som vi löste utan problem (18-3), innan vi i tur och ordning mosade Tvååker (14-5), Bua (20-5) och Viskadalen (10-4). Vi hade definitivt fått upp ångan nu, precis i lagom tajming till en av säsongens svåraste matcher och då pratar vi om Vinberg på bortaplan. Detta var en match som i stora drag skulle avgöra om vi skulle få spela den där efterlängtade seriefinalen mot Warberg i sista omgången eller inte. Vi får verkligen en kanonstart mot Vinberg och har 2-0 redan efter två minuters spel. En ledning som vi sedan tillfälligt släppte innan vi återtog kommandot och gled iväg till 6-3. Därmed var det nu endast Veddige och Puma som stod mellan oss och tidernas match mot Warberg.

Fyra dagar efter matchen mot Vinberg slår vi säsongsrekord i antalet gjorda mål när vi hänger dit 25 kassar på Veddige. Effektiviteten som vi visade upp i Vidhögehallen den kvällen var rent ut sagt dödlig och om vi bara kunde fortsätta på det inslagna spåret så kändes det oerhört tryggt inför avslutningen av säsongen. I samma vecka åker B-laget oturligt nog på en smäll borta mot Kustens IF och det här var en förlust som innebar att vårt eminenta B-lag inte hade Division 3-segern i egna händer längre utan Onsala stod nu i pole position.

Nåväl, nu hade säsongen gått in i mars och mars var en månad där allting skulle komma att avgöras. Många blickar och tankar var nu riktade mot den 12/3 då obesegrade Warberg väntade på bortaplan. Detta unga Warberg hade imponerat storartat under hela säsongen men hade på slutet tappat någon poäng här och var, där vi framförallt får tacka Sandö och Falkenberg för ”hjälpen”. Hade Warberg börjat tänka efter? Hade Warberg plötsligt hamnat i en svacka? Inom vårt eget lag så hade vi hittills inte fokuserat speciellt mycket mot en eventuell titelmatch. Det kändes absolut som om vi hade lärt oss en läxa från förlusten på hemmaplan och vårt fokus låg hela tiden enbart på nästa match. Det återstod en fight innan den 12/3 och det var ett ”genrep” mot IBK Puma i Lindälvshallen. Vi tryckte dit Laholms-borna med hela 20-1 inför 120 personer och känslan i laget var nu väldigt bra. Träningsveckan inför seriefinalen var stenhård där många verkligen såg spelsugna ut.

Dagen var nu här. Den stora seriefinalen mot Warberg och lapp på luckan i Sparbanken Wictory Center. 900 nervösa och förväntansfulla människor på läktarna och nu stod verkligen allting på spel. Vi hade lyckats ta oss förbi Warberg i tabellen tack vare bättre målskillnad och vi hade därmed allting i egna händer. Seger efter fulltid, seger i en eventuell förlängning eller oavgjort skulle betyda att vi vann serien. Efter en fullkomligt gastkramande tillställning, där lagen bytte chanser med varandra under i stort sett hela matchen, var det slutligen vi som orkade dra det längsta strået. Sett över hela matchen kanske Warberg var lite hetare men vi hittade en väg att vinna och en uddamålsseger (7-6) hade aldrig tidigare smakat så bra. Senare på kvällen vart det efterfest hemma hos Joel/Ewelind och som alltid så blev det en minnesvärd kväll!

Att vinna serien var ju stort givetvis, men samtidigt var det bara ett delmål. I och med segern mot Warberg var vi nu klara för kvalet till Division 1 och där skulle vi få möta silvermedaljören från Göteborgstvåan, som senare skulle visa sig bli Stenungsunds IBK. Ett motstånd som vi stötte på under försäsongen och som vi då hade full koll på. Känslan kanske blev för bra och ”bekväm” inom laget, för när väl slutsignalen hade gått i den första kvalmatchen i Sundahallen hade vi helt plötsligt ett extremt jobbigt underläge. Stenungsund spelade ut hela sitt register och vann med 9-3, vilket gav oss en brant uppförsbacke i returen. En retur som vi på förhand hade goda förhoppningar om att kunna vända, men som slutade i ett antiklimax efter ytterligare ett tidigt underläge. Kvalmatchen i Aranäshallen, inför fantastiska 400 personer, slutade 6-6 och att det var rätt lag som tog steget upp till ettan var det inget att orda om. Stenungsund kändes tyvärr mer ”redo” än oss och avancerade välförtjänt. Den stora skillnaden mellan lagen var dels rutinen och dels försvarsspelet, som våra kombatanter behärskade bättre än oss.

Fruktansvärt tungt givetvis att falla på målsnöret, men i ett ovisst kval kan ju allting hända. Man grämer ju sig dock över att vi ens skall behöva kvala från första början. En seriesegrare skall oavsett sport flyttas rätt upp, så är det bara.

Men hur skall man då kortfattat summera den här säsongen? Det är svårt eftersom det finns så många utropstecken. Vi har flera spelare i truppen som tagit stora kliv i sina utvecklingar som innebandylirare och det skall bli spännande att se hur bra det kommer bli med ännu en försäsong innanför västen och ytterligare slipning på detaljerna i vår taktik. Men det största glädjeämnet i år måste väl ändå vara att Varla som klubb gått samman och visat Kungsbacka med omnejd att man är den ledande innebandyföreningen i trakten. Det har varit fruktansvärt roligt att få lira på hemmaplan i år, för man har alltid vetat om att det blir en bra uppslutning på läktaren med alltifrån knattar till det äldre gardet, trots att vi stundtals spelat idel ”ointressanta” matcher. Höjdpunkten är ju Warbergsmatchen borta, där man verkligen fick se hur många människor som stöttar oss.

Vi har alla komponenter för att göra något riktigt bra av det här. Vi har klubben bakom oss, vi har spelartruppen, vi har stödet från våra supportrar och vi har fått värdefull rutin av vad som krävs för att ta oss till Division 1.

Nästa säsong kommer att bli lilasvart, var så säkra!

/#84 Simon Martinsson